Det var några år sen nu men ämnet är mer aktuellt än nånsin. Den tragiska nyheten att Sara Wedlund gått bort vid 45 års ålder berörde många – inte minst inom svensk friidrott. Hon var löparstjärnan som fick hela Sverige att ställa sig upp och heja under VM i Göteborg 1995, där hon sprang in på en nionde plats på 5000 meter. Men hennes karriär blev kort. Liksom hennes liv.
Det här är inte en text som gör anspråk på att veta mer än vad som skrivits i medierna. Mina reflektioner bygger på det som rapporterats offentligt, och på min erfarenhet av att arbeta med elitidrottare som brottas med psykisk ohälsa, där ätstörningar inom elitidrott tyvärr är ett återkommande tema.
Ett idrottsliv med dubbla berättelser
Förutom sina idrottsliga framgångar var Sara också känd för sin kamp mot anorexi – en kamp som enligt uppgifter började redan när hon var 13 år. Trots stora framgångar i ung ålder, med bland annat en EM-titel i terräng och en elfteplats i OS 1996, präglades hennes karriär av sjukdomen. Skador försvårade comebacker och anorexin släppte aldrig riktigt taget. I intervjuer återkommer beskrivningen av en pågående inre kamp.
Anarexi kan börja som en framgångskänsla
Anorexi är en allvarlig och komplex sjukdom. Det kan börja till synes harmlöst – med kostregistrering, kaloritänk och ett driv att optimera kroppen. Men för vissa individer, särskilt de med genetisk sårbarhet, kan det snabbt eskalera. En liten viktnedgång ger en känsla av kontroll, kanske till och med eufori. För en löpare kan några kilo ned resultera i en känsla av att ”flyga fram”.
I början kan kroppen till och med prestera bättre. Mjölksyreproduktionen förändras och ger en dopningseffekt av svält. Men detta är ett farligt spel med höga insatser.
Läs också: Förebygg och upptäck ätstörningar bland era idrottare
Svälten tar hjärnans resurser i anspråk
Men ganska snabbt blir de mer negativa konsekvenserna mer påtagliga. När kroppen ska spara energi minskar östrogenproduktionen och mensen uteblir. Det är helt enkelt inte smart att föda barn i en svältkatastrof. Problemet är att östrogenet även är viktigt för uppbyggnaden av skelettet varför benskörhet med tillhörande stressfrakturer och liknande skador inte är ovanliga för dem som lider av anorexi. En 23-åring kan ha ett skelett som en 70-åring. Hjärnan består också av mycket fett, och vid svält börjar kroppen även ta dessa energiresurser i anspråk. Den drabbade blir nu mer och mer upptagen med sin vikt och figur. Tycker deras kropp är tjock och fet och försöker göra nästan vad som helst för att fortsätta självsvälten. Personen blir personlighetsförändrad – inget annat är viktigt. Och ju lägre man kommer i denna nedåtgående spiral, desto svårare är det att bryta den.
Anorexi betraktas vara den psykiatriska sjukdomen med störst överdödligt. I en studie* dog 16% av patienterna man följde över tid i förtid. Den vanligaste dödsorsaken är självmord.
Jag vet inte hur medvetenheten kring anorexi och ätstörningar såg ut i mitten av 90-talet. Men det vi vet nu är att tidig upptäckt och tidigt omhändertagande är en nyckel för att behandla ätstörningar – alltså innan hjärnan blir allt för påverkad.
Utifrån detta perspektiv blir historiens dom över dem som tillät Sara att fortsätta träna och tävla trots sin pågående sjukdom, hård. Förbundskaptener, tränare och friidrottsförbund. Men även medier och sponsorer. Och om vi fortsätter det resonemanget är egentligen alla vi som hejade fram den taniga Hässelbytjejen med de stora glasögonen lite skyldiga till hennes fortsatta sjukdomsförlopp. För visst tänkte många att hon var lite väl smal. Att hon var lite obehagligt tanig. Men de tankarna försvann i hoppet om medaljen.
Vi har kommit långt i sättet att förebygga och upptäcka ätstörningar tidigare inom elitidrotten. Förbund, landslag och landslagsläkare behöver ta det tuffa men nödvändiga valet att stänga av idrottare i tid för att erbjuda snabb och bra tillgång till behandling.
Tuffa men nödvändiga val mellan prestation och mående
Historien är historien och nu vet vi förhoppningsvis mycket bättre. Vi har kommit längre i sättet att förebygga och upptäcka ätstörningar tidigare inom elitidrotten. Att stänga av idrottare i tid, erbjuda snabb och bra tillgång till behandling och säkerställa längre, framgångsrika karriärer i stället för som i Saras fall, några korta år.
Behandlingarna och tillgängligheteten till behandlingar har också blivit mycket bättre. Tyvärr är glittret och suget efter de där medaljerna så starkt att det är lätt att se mellan fingrarna när landslagen ska tas ut till de stora mästerskapen. Valet mellan en avstängning och en medalj är svår. Här har förbundskaptener, förbund och ansvariga landslagsläkare ett stort ansvar på sina axlar för att skapa sunda prestations- och träningsmiljöer för långsiktigt hållbara karriärer.
Jag hoppas verkligen att allt vi nu vet om ätstörningar, allt vi vet om hur vi förebygger och hur vi skapar bra prestationskulturer ska leda till att vi slipper se någon av dagens idrottsstjärnor i för tidiga dödsannonser om 15-20 år. Jag hoppas att förbund, landslag och landslagsläkare tar sitt ansvar och ser till både prestation och välmående. Och att även vi som tittar tillsammans med media kan vara mer kritiska till det vi ser. Vi vill ju inte att historien ska döma oss lika hårt som vissa av oss dömer historien om Sara.
Ätstörningar är vanligare i elitidrott än i samhället i stort. I Next Act arbetar vi med att stötta både aktiva och tränare för att skapa hållbara prestationsmiljöer – och för att förebygga psykisk ohälsa.
Hör av er till Kontakt@nextact.se om ni vill ha hjälp och råd!
Anders Ekstrand
Next Act
Anders Ekstrand är legitimerad psykolog med inriktning mot idrottspsykologi och en av grundarna till Mottagningen för elitidrott och hälsa i Stockholm. Han har lång erfarenhet av att arbeta med elitidrottare, svenska landslag och riksidrottsgymnasier.
Källor:
Zipfel S, Löwe B, Reas DL, Deter HC, Herzog W. Long-term prognosis in anorexia nervosa: lessons from a 21-year follow-up study. Lancet. 2000 Feb 26;355(9205):721-2.
Arcelus J, Mitchell AJ, Wales J, Nielsen S. Mortality Rates in Patients With Anorexia Nervosa and Other Eating Disorders: A Meta-analysis of 36 Studies. Arch Gen Psychiatry. 2011;68(7):724–731.
Sundgot-Borgen J, Torstveit MK. Prevalence of eating disorders in elite athletes is higher than in the general population. Clin J Sport Med. 2004 Jan;14(1):25-32.