Fenomenet finns inom en rad sporter och har lite olika namn. Lost Move Syndrome (LMS) inom t. ex. simhopp, ”the yips” inom golf och ”dartitis” inom dart, för att nämna några. Det finns numera bra sätt att komma åt dessa svårigheter vilket jag kan återkomma till i framtida bloggar. För Simone Biles blev svårigheterna för stora och hon upplevde att det blev för farligt för henne att fortsätta tävla.
Det som gör detta ögonblick så viktigt är att det visar att även den största superstjärnan av alla superstjärnor också är människa. Att även hon kan få prestationslåsningar när det verkligen gäller. Och det kanske är viktigt och även hoppfullt i en tid av perfektion och höga krav på agerande och yta.
Bara vara och utöva sin sport
Det finns ett annat OS-ögonblick som även det står ut: den ärliga, kraftfulla och sorgliga intervjun med Jenny Rissveds efter att hon tagit 14:e plats i mountainbike. Hon beskriver någon slags lättnad. En lättnad över att inte vara den regerande olympiska mästaren längre. Över att nu slippa bära det oket. Att hon ser fram emot att bli lämnad lite i fred och bara få vara Jenny. Samtidigt beskriver hon det självklara i att fortsätta cykla och fortsätta sin satsning framöver. Jenny har i tidigare intervjuer sagt att hon under en längre tid tampats med ätstörningar, men att hon lyckas hantera dessa nu. Även detta är ett ögonblick som är i högsta grad mänskligt. Den omänskliga olympiska mästaren har också behov av att vara människa och sårbar. Elitidrottare är som alla oss andra.
En fundering som både Biles och Rissved formulerar är för vems skull de idrottar och varför. Vart har den där glädjen med idrotten tagit vägen och hur får den plats i ett olympiskt sammanhang med miljoner tittare? Glöden i bröstet, som funnits där sedan de började sina idrottsresor mot olympiska spelen – vart tog den vägen. Går det att fortsätta idrotta på denna höga nivå när ens värderade riktning inte längre finns där i varje ögonblick?
En slutsats vi kan dra av allt detta är att den mentala delen av elitidrott fortsatt måste vara en viktig del av en idrottssatsning. Både på kort sikt i prestationsögonblicket, och på lång sikt för att navigera och hantera den press och stress som en elitidrottskarriär innebär. Och ju tidigare detta är på plats desto bättre – om du som idrottare redan under tonåren har rätt stöttning, förståelse och verktyg för att kunna hantera din psykiska hälsa och dina prestationer utifrån ett balanserat och hållbart perspektiv, kan detta fortsätta vara en självklar del av ditt idrottande under hela din karriär, oavsett om du når så långt som till OS eller inte.
Och det finns hjälp att få. Next Act har i dagsläget samarbetar idag med ett tiotal gymnasieskolor på RIG- och NIU-nivå och fler är på gång. Förhoppningsvis kan vi tillsammans säkerställa en större mental beredskap inför det som krävs av framtidens elitidrottare. Elitidrottare som mår bättre och presterar bättre – och längre.
Anders Ekstrand
Next Act